som om vi skulle kunna.

Tiden har jagat oss in i en vrå. Där vi står stilla.
Nära, inpå varandra, vi kan känna varan. Så nära, men ändå så långt bort från varn.
Kunde se men inte röra. De är förbjudet.
Bakom molnen är himlen alltid blå!?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0